euterpe

Min underbara pappa dog för en månad sedan. Jag har stängt in mig i mig själv. Undviker att träffa för mycket människor och svarar helst inte i telefon eller på sms. Jag strävar fortfarande runt i en viss förnekelse - vågar inte tro att min största rädsla redan har blivit del av mitt liv. Mina planer på att kunna besöka honom oftare, hjälpa honom ekonomiskt och visa hur mycket jag älskar honom är krossade. Jag hade inte tid. Jag hann inte.
Det är för sent.
Vi har haft många dödsfall i familjen senaste åren, döden är inte främmande för mig - men jag trodde att vi skulle ha mer tid. Det här var det som inte fick hända. Jag är medveten om hur melodramatisk jag låter - eller ja, är- för utomstående. Men jag tänker låta detta ta den tid det tar. Just nu kan jag inte direkt se något bra framför mig. Ser inte direkt någon... tja, mening till att göra någonting alls. Året om hade jag ett mål; Kreta och pappa. Och nu då?




11:e Maj 2011; jag loggade in på facebook. Såg några meddelanden från en kusin jag aldrig tidigare träffat. Hon hade skrivit "ring mig", och i ett annat meddelande; "din pappa kommer dö idag. Ring mig."
Jag hamnade i ett chocktillstånd. Jag sjönk ner på Stellas vardagsrumsgolv bredvid telefonen - där den låg på laddning och stirrade på den i några sekunder. Fingrarna darrade när jag slog in telefonnumret som hon hade skickat, känslan försvann i fingertopparna och det började krampa i armarna. Hon svarade snabbt. Sade att han låg på sjukhus, att läkarna precis informerat dem om hur allvarligt sjuk han var och att de själva inte insett det.
Jag tackade henne. Jag tackade henne flera gånger om för att hon hade ringt och informerat mig. Jag bad henne (och en annan kusin över facebook, som var på sjukhuset då) hälsa honom hur mycket jag älskar honom och att jag är påväg ner. Eller ja, att jag ska flyga ner. Vi lade på.

Jag ropade på Stella.
Jag började skaka.
Och jag grät. Högt.
Stella hjälpte mig ringa runt till flygbolag för att boka en resa, jag ringde upp mamma och berättade vad mina kusiner hade sagt. Jag fick tag på en resa som skulle lyfta 09:55 från Arlanda 12/5. Alltså dagen efter. Jag fick ett visst lugn och tänkte att pappa skulle hålla ut nu. Jag kommer hinna - det finns inte en chans att jag inte gör det.

Stella åkte iväg till jobbet och jag passade på att ringa min pojkvän som var på jobbet. Jag kunde knappt berätta vad jag hade fått reda på, eftersom jag inte kunde sluta gråta. Jag ringde mest för att berätta att jag skulle åka till Kreta dagen efter och att det kunde vara svårt att få tag på mig.
Då går jag, fortfarande med han i telefonen, fram till datorn och precis då skriver min kusin igen.

Hon skriver mitt namn.
och sedan skriver hon:

"Jag är så ledsen...
Han dog nu."

 

Pappa sade en gång till mig, att han verkligen tyckte om örnar. Ni kan vänta er många motiv med just örnar i framtiden. Detta kommer vara mitt sätt att bearbeta sorgen på.

 

Thanks for all you've done
I've missed you for so long
I can't believe you're gone
You still live in me
I feel you in the wind
You guide me constantly

And I know, you're a part of me
And it's your song that sets me free
I sing it while I feel I can't hold on
I sing tonight cause it comforts me

I'm glad He set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still